Curt Schilling-kontroversen ger krydda åt valkampanjen
Det professionella basebollaget Boston Red Sox vann i onsdag förra veckan efter 86 år av titletorka mästerskapsfinalen World Series (intet är som att drick sig full på Gula Änkan, kan jag meddela läsekretsen).
Bostonbor hävdar gärna att deras stad har tre passioner: Sport, politik och hämnd. Bäst är när alla tre kan kombineras. Ett utmärkt exempel på det inträffade för några år sedan när en mäktig stadsdelspolitruk metaforiskt satte kniven i ryggen på borgmästarens försök att greja en arena åt det professionella fotbollslaget New England Patriots, som i stället fick bygga en ny arena intill den gamla i en villaförort (inget fel med, laget har sålt slut på sina 68 000 biljetter varenda match).
Omedelbart efter Red Sox faktiskt historiska seger - laget var det första som vunnit åtta matcher på raken i ett och samma slutspel och också det första som vänt en semifinalerie från underläge med 3-0 i matcher till seger - drog lagets bäste kastare Curt Schilling igång kontroversen genom att på riks-TV och utan vara tillfrågad om det uppmana tittarna att rösta på president George W Bush.
Schilling är en intressant person. Han är djupt religiös, har ett ego som få men har också en snudd på unik tävlingsinstinkt. Under slutspelet uthärdade han en aldrig tidigare beprövad operation för att fixa en trilskande häsena som allvarligt hämmat hans spel. Enkelt uttryckt så skar de upp honom, lade in ett par små kuddar för att förhindra hans skadade senor från att röra sig och sydde sedan ihop honom med tre stygn. Sedan pumpade de honom full med lokalbedövning. Schilling var mästerlig i båda sina slutspelsmatcher efter ingreppet, trots att hans ben, enligt honom själv, såg ut som om en hund tuggat på det. Boston älskar vinnare men hyser en särskild respekt för idrottare som inte gnäller och som offrar allt för laget. Curt Schilling är klippt och skuren för den idrottsliga hjälterollen i Boston.
Trots att Boston och dess delstat Massachusetts är demokratiska fästen så skadades hans ställning bland fansen inte särskilt mycket av hans ställningstagande för Bush, även om många, däribland jag, tyckte att han valt ett klumpigt sätt att uttrycka sin politiska hemvist, som f.ö. de flesta antagligen redan hade anat. Om fansen var förlåtande så var hans chefer, Red Sox tre huvudägare, knappast det. De är nämligen djupt insyltade i senator John Kerrys valkampanj.
Så efter att Schilling på torsdagen meddelat att han skulle åka på ett republikanskt kampanjmöte i slagfältsstaten New Hampshire kom det inte som någon chock att han på fredagen tillkännagav att han inte kunde åka eftersom han inte haft tid att träffa lagets läkare och få klartecken från dem. Ingen köpte den förklaringen då Schilling redan hade åkt till Disney World i Florida för att göra den traditionella “I’m going to Disney World”-paraden.
Schilling står dock fortfarande på presidentens sida och har spelat in ett telefonmeddelande som just nu autorings till förmodade Bush-sympatisörer och osäkra väljare för att få dem att gå och rösta på Bush på tisdag.
Den lilla fejden mellan Schilling och Red Sox ägare illustrerar annars en av den amerikanska politikens skiljelinjer: Miljonärer röstar på Bush, miljardärer på Kerry. Klart man håller på..öhh…”the little guy”.
